på andra sidan atlanten

Jag är på plats i Canada! Kom fram i måndags kväll och möttes på flygplatsen av welcome buddy Jill, som höll upp en Lena-skylt och allt! Mycket nöjd. Jag kunde flytta in i mitt LILLA rum samma kväll. Verkligen inte mycket plats här, och inte världens fräschaste, men det funkar. "Cute", kommenterade killen som släppte in mig och möjligtvis var gay.

Det första jag gjorde på tisdagen var att hämta upp det omtalade Dal-kortet, som ska vara mitt allt här. Tidigare hade alla fått mejl om att ladda upp ett foto på internet, för att det skulle gå lite snabbare att få sitt DalCard. Detta hade dock inte fungerat som planerat:

“Det där snygga fotot du hade letat upp för att få ett foto som du skulle orka se varje dag det närmaste året? Nej det har vi inte hunnit skriva ut än. Men vi tar gärna ett nytt foto nu när du har uppsatt hår och är lite svettig och morgontrött!”
VAD BRA. Aja, nu är jag iaf officiellt student här!

Sedan var jag tvungen att ge mig ut på storshopping och tog bussen till WalMart för att inköpa diverse nödvändigheter. Till skillnad från hemma, där man gärna letar upp det snyggaste och bästa av allt, var jag här mer intresserad av att hittade det absolut billigaste. Drygt två timmar senare kom jag ut kånkandes på täcke, kudde, lakan (sjukt fula!), handdukar, sänglampa, hårtork, fläkt (!) och tusen saker till.

På kvällen drog Jill med mig till den fotbollsmatch hon skulle spela. De har ett lag med det inspirerande, om än något tvåtydiga namnet ”We kick balls!”, som spelar i en hobbyliga av nåt slag, eller vad heter det? Detta är dock inte något de tar alltför seriöst på och att man över huvud taget skulle träna inför matcherna är inget som någon har varken tid eller lust med. Därför ligger de nu sist i serien. Läget inför den här matchen, som var den näst sista för säsongen, var att om de vann skulle de spela om 13:e eller 14:e plats, medan de om de förlorade skulle spela om näst sist eller sist. ”That’s like the least motivational thing ever!” beklagade sig en av killarna. Att det har blivit så kan eventuellt ha något med lagets attityd till träning att göra, vilken kan exemplifieras med följande meningsutbyte som utspelade sig mellan två av spelarna, när en av dem frågade sig hur fasen man dribblar:

”How do you even run with the ball like that, without kicking it really far?”
“Practice.”
“Practice? Yeah, I don’t like that word.”

hejdå sverige, vi ses igen om en stund

We spotted the ocean,
At the head of the trail
Where are we going?
So far away

det här vet jag

Idag fyller jag 25.

Imorrn börjar äventyret.

resfeber

Där är den, den där omtalade febern. Man kan tro att jag inte skulle vara så nervös eftersom jag börjar bli hyfsat rutinerad vad gäller det här med att flytta utomlands.
Men vissa saker vänjer man sig inte riktigt vid.

I övermorgon tar jag mitt pick och pack och flyttar över Atlanten för tredje gången. Och där känner jag inte en enda en. Jag har inte varit i Halifax en enda gång. Jag pratar inte ett ord av landets språk. Eller jo okej, det gör jag. Alltid nåt.

Och jag är väl inte jättenervös. Been there, done that. Eller? Nja. Lite läskigt är det och jag har tusen frågor om hur det kommer bli. Vilka blir mina nya utbytes-BFF:s? Kommer jag att få uppfostra 90-talisterna hela tiden? Orkar jag runt de tio kilometrarna på Prince Edward Island?

Och framför allt: Kommer kanadensarna att göra kaos med mitt amerikanska uttal?

Hemska tanke.

träningstips från 70-talet

Var ute och sprang en femkilometersrunda idag. Efteråt var jag väl inte direkt jättesugen på att springa fem kilometer till, så det gjorde jag inte heller, men i oktober så! Och nu är jag inte alls orolig för att klara det, för längst in i föräldrarnas skrivbordslåda hittade jag nedan bortglömda skatt. En liten minipocket som innehåller alla sanningar och många handfasta tips. Bland annat kan jag i vikttabellen se att jag ligger på gränsen mellan ”klent byggd” och ”ordinärt byggd”. Hm. Klen?

”Den här boken bör ni ha hemma.”

Under avsnittet ”Morgongymnastik för herrar” ges förslag på nio olika rörelser och kapitlet avslutas med ”Dusch”. En förklaring till detta finns självklart också: ”Snabbt ut i duschen. Frottera kroppen torr.”. Damerna har sitt eget morgongymnastikkapitel. Där är man dock lite hurtigare under avsnittet ”Dusch”: ”Full fart ut i duschen och känn hur all morgontröttheten lämnat kroppen! Frottera kroppen torr.”

Det här ser svårt ut. Övningen återfinns under kapitlet som handlar om att förbättra spänsten. Man ska först ha den tredje stolen ”under sätet”, sedan lyfta upp sätet och ta stolen i höger hand och lyfta över den på andra sidan?! Kroppen ska då endast ha stöd av nacke och hälar. Tror jag sparar den övningen till senare i höst (men så står den ju också under avsnittet ”För herrar”).

Känner att denna bok är ett måste i handbagaget!

halegonians

Så kallas de. De som kommer från Halifax. Och nu håller jag på och bondar med en av dem, nämligen Jill, min välkomstkompis. Eller fadder, om man så vill. Hon verkar supertrevlig och vi har alla möjliga gemensamma intressen. Kanadensisk kompis nummer ett, check! Så i min iver att engagera mig i det kanadensiska livet har jag nu plötsligt anmält mig till ett 10-kilometerslopp på Prince Edward Island i oktober. I ett svagt ögonblick kan jag dessutom ha sagt att jag ska överväga att prova på både fotboll och dodgeboll, whatever that is. Dodgeboll alltså. Fotboll är visst nåt där man ska sparka bollen med fötterna istället för att plocka upp den med händerna och kasta den, vilket annars förefaller vara det mest naturliga, för att inte tala om det smidigaste. Hur som helst – dags att ge sig ut i joggingspåret! Här finns ingen tid att förlora om jag ska springa tio kilometer om två månader.

För övrigt har min nya Berlitz Canada Pocket Guide anlänt i min brevlåda. Mycket fin och informativ och jag var inte sen att slå upp dess blanka pärmar. Snart hittade jag till avsnittet om The Maritimes, alltså Nova Scotia, där Halifax ligger, Prince Edward Island (tänk Anne på Grönkulla!) och New Brunswick. Berlitz-guiden hade många förslag på vad man kunde göra och se i områdena, men började med att utfärda en varning: ”Because of their cool climate these regions should be visited in summer and early autumn only.”. Jahapp. Kanske får packa ner den där extra tjocka vinterjackan ändå.

My new best friend

kanske en bild

Hit ska jag flytta enligt Google Maps!

jag och 90-talisterna mot världen

Jag har fått boende! Det blir korridorboende utan kök – på Dalhousie äter man i matsal mot uppvisande av det fantastiska Dal-kortet jag kommer att få. Med hyreskontraktet följer dock diverse förmaningar. Exempelvis får man varken ha farliga saker som smörgåsgrill, förlängningssladdar och julbelysning på rummet. Först förstod jag inte varför man inte skulle få ha förlängningssladdar, men sedan påpekade någon att man kan ju faktiskt strypa folk med dem.
En rad vapen räknas självklart också upp tillsammans med explosiva material och som avslutning klämmer de till med att man inte heller får ta med ”any other materials or objects which will endanger student health and safety”. Allt för att föräldrarna ska känna sig trygga. Eller studenterna, menar jag. Känns lite som att vara tillbaka på högstadiet. Det finns till och med rader som ”Om du är under 19 år måste en förälder skriva på”. Sådana har jag inte sett på länge.

Jag antar att jag mer eller mindre ofrivilligt kommer att få anta någon slags mormorsroll. Tänker på min kompis N som kallades ”granny” när hon bodde i korridor i England för några år sedan. Då var hon 21.

Jag är inte 21.

Men det gör inget.

Det blir jag och 90-talisterna mot världen.

life as you like it?

Tre veckor. Idag är det exakt tre veckor tills jag är på väg. Och det mesta är klart. Studietillstånd – check, kursregistrering – check, anmälan till introduktionsdagar – check, flygbiljett – check. Bara en lite tiny, tiny detalj som inte helt är under kontroll. Boendet. ”Men det löser sig ju säkert”, säger jag. ”Absolut”, håller alla andra med. ”Om inte annat så på plats”, tillägger jag, mest för att övertyga mig själv. Och det gör det säkert. Det hade bara känts en aning bättre om det kunde ha löst sig redan nu.

Jag har ansökt om boende på campus och håller tummarna för det. Om det bara är hälften så bra som broschyren framställer det, så kommer det ju vara ungefär det bästa som hänt mig. Färgglada bilder och hurtig text förklarar om alla fördelar det finns med att gå på Dalhousie och hur nära allt är om man bor på campus. ”Life as you like it”, menar broschyen.

Som student på Dalhousie får man till exempel ett ”DalCard” , vilket fungerar som studentleg, matkort, bibliotekskort, träningskort och bankkort.”Varför ha flera kort när det räcker med ett?” undrar broschyren och jag håller med. Det går inte att göra annat. Broschyren är otroligt övertygande. ”Parents like DalCards too!” lovar broschyren vidare och förklarar hur alla föräldrar kan sätta in pengar till studenten direkt över internet. När jag visade detta för mamma och pappa såg de däremot lite mer tveksamma ut än de glada föräldrarna på de glassiga broschyrbilderna, men de kan ju ändra sig.

welcome buddy

Jag har precis blivit matchad med en "Welcome Buddy" som pluggar på Dalhousie. Denna välkomstkompis ska fungera som en fadder, som visar en runt och tipsar om allt möjligt man ska undvika för att inte göra bort sig i det kanadensiska samhället (tänker jag mig). Hur som helst väntar jag nu ivrigt på att hon ska höra av sig. Anytime now.

Tänkte först kasta mig över datorn och skicka iväg ett trevligt och lagom entusiastiskt
”HEEJjagheterLenaochjagfickPRECISredapåattduochjagskablibuddiesochOJvadspännandeochvadpluggarduförnåntingochsvaraGENASTförnuskavibliBÄSTISAR!”, men tänkte sen att det eventuellt kunde verka något desperat. Man vill ju inte skrämma bort sin första kompis där på andra sidan Atlanten. I och för sig har jag redan fått två vänförfrågningar på Facebook från blivande Dalbytisar, men dem ignorerade jag fortare än kvickt. Så kanske har jag redan skrämt bort några potentiella kompisar? Men bara för att jag ska flytta flera hundra mil över ett helt världshav och komma ensam till en okänd stad kan jag ju inte börja adda okända utbyteskillar från oklara delar av världen! Det säger ju sig självt.

Eller gör det? Har jag sumpat mina chanser till nya bytis-BFF:s?

Oops.

att starta en blogg

Om man skulle ta och starta en blogg? Inte för att världen behöver en till elektronisk dagbok och ännu en person som spiller ut sitt vardagsliv över Internet. Men kanske bara för att det är kul. Och kanske för att jag snart ska prova på livet som utbytesstudent i Canada och då kan mamma och pappa och en och annan liten vän få veta vad som händer i mitt bytisliv. Utvalda delar. Väl valda delar. Men ändå.

Jag har själv aldrig följt en blogg, och därför förväntar jag mig inte heller att folk kommer orka följa min. Jag kommer inte komponera egna recept som ni kan laga, jag kommer inte heller att lägga upp bilder av vad jag har på mig (antagligen jeans), eller tipsa om frisyrer (sorry K), men jag kommer berätta om livet som utbytesstudent på andra sidan Atlanten. Så häng med om du vill!

För jag skriver för dig som läser.