på andra sidan atlanten

Jag är på plats i Canada! Kom fram i måndags kväll och möttes på flygplatsen av welcome buddy Jill, som höll upp en Lena-skylt och allt! Mycket nöjd. Jag kunde flytta in i mitt LILLA rum samma kväll. Verkligen inte mycket plats här, och inte världens fräschaste, men det funkar. "Cute", kommenterade killen som släppte in mig och möjligtvis var gay.

Det första jag gjorde på tisdagen var att hämta upp det omtalade Dal-kortet, som ska vara mitt allt här. Tidigare hade alla fått mejl om att ladda upp ett foto på internet, för att det skulle gå lite snabbare att få sitt DalCard. Detta hade dock inte fungerat som planerat:

“Det där snygga fotot du hade letat upp för att få ett foto som du skulle orka se varje dag det närmaste året? Nej det har vi inte hunnit skriva ut än. Men vi tar gärna ett nytt foto nu när du har uppsatt hår och är lite svettig och morgontrött!”
VAD BRA. Aja, nu är jag iaf officiellt student här!

Sedan var jag tvungen att ge mig ut på storshopping och tog bussen till WalMart för att inköpa diverse nödvändigheter. Till skillnad från hemma, där man gärna letar upp det snyggaste och bästa av allt, var jag här mer intresserad av att hittade det absolut billigaste. Drygt två timmar senare kom jag ut kånkandes på täcke, kudde, lakan (sjukt fula!), handdukar, sänglampa, hårtork, fläkt (!) och tusen saker till.

På kvällen drog Jill med mig till den fotbollsmatch hon skulle spela. De har ett lag med det inspirerande, om än något tvåtydiga namnet ”We kick balls!”, som spelar i en hobbyliga av nåt slag, eller vad heter det? Detta är dock inte något de tar alltför seriöst på och att man över huvud taget skulle träna inför matcherna är inget som någon har varken tid eller lust med. Därför ligger de nu sist i serien. Läget inför den här matchen, som var den näst sista för säsongen, var att om de vann skulle de spela om 13:e eller 14:e plats, medan de om de förlorade skulle spela om näst sist eller sist. ”That’s like the least motivational thing ever!” beklagade sig en av killarna. Att det har blivit så kan eventuellt ha något med lagets attityd till träning att göra, vilken kan exemplifieras med följande meningsutbyte som utspelade sig mellan två av spelarna, när en av dem frågade sig hur fasen man dribblar:

”How do you even run with the ball like that, without kicking it really far?”
“Practice.”
“Practice? Yeah, I don’t like that word.”