Där är den, den där omtalade febern. Man kan tro att jag inte skulle vara så nervös eftersom jag börjar bli hyfsat rutinerad vad gäller det här med att flytta utomlands.
Men vissa saker vänjer man sig inte riktigt vid.
I övermorgon tar jag mitt pick och pack och flyttar över Atlanten för tredje gången. Och där känner jag inte en enda en. Jag har inte varit i Halifax en enda gång. Jag pratar inte ett ord av landets språk. Eller jo okej, det gör jag. Alltid nåt.
Och jag är väl inte jättenervös. Been there, done that. Eller? Nja. Lite läskigt är det och jag har tusen frågor om hur det kommer bli. Vilka blir mina nya utbytes-BFF:s? Kommer jag att få uppfostra 90-talisterna hela tiden? Orkar jag runt de tio kilometrarna på Prince Edward Island?
Och framför allt: Kommer kanadensarna att göra kaos med mitt amerikanska uttal?
Hemska tanke.
Och inte minst: Kommer jag få tag på en blågul tre kronor-gympadräkt som gör kanadensarna blåa av avund?
SvaraRaderaI wish!
SvaraRaderaDet här med accenter är spännande. Din bror klagar ju över din "bräkande amerikanska", som han kallar den. Vet inte om han är rätt person att uttala sig - den australiensiska accent han kör med är i mina öron minst lika "bräkande". Men nu kanske det blir nån ny spännande dialekt! Vi väntar med spänning!
SvaraRadera