tillbaka i skolbänken

I onsdags började skolan och mitt schema körde igång med tre föreläsningar samma dag – Insurance Law, Maritime Law och Intellectual Property Law. De två första var i princip bara introduktion och på försäkringsrätten pratade läraren om hur bra Canada är på försäkringar (”Kanske att de har lite mer försäkringar i Storbritannien, men annars är Canada världens mest välförsäkrade land!” Eh, källa på det? Får lite rysningar när jag känner igen den självgoda attityden från USA, reds. anm.), hur fattig man kommer vara efter ett besök i bokhandeln (”Den här boken kostar 110 dollar!”), samt att man måste vara beredd att prata mycket under lektionerna (”Om ni inte gillar att bli utpekade ska ni nog hoppa av den här kursen! Bra, jag kan redan många namn här inne, ser jag.”). Läraren på sjörätten var lite mer chill och hade bestämt att vi skulle ha hemtenta istället för salstenta, eftersom vi är så få på kursen. Nice!

Immaterialrätten däremot var, för att överdriva litegrann, en smärre katastrof. Jag hade blivit rekommenderad kursen för att läraren var så bra. Tack vare Murphy's lag (eller Lagen om alltings jävlighet, om man så vill - den enda lagen utan undantag) är dock just den professorn någon annanstans under det här läsåret och framme vid tavlan stod istället någon annan liten nisse och pratade jättetyst (kan varit för att jag satt längs bak också) och ville bara diskutera massa tråkiga saker om patent och vad domstolen hade sagt i två olika fall och vad tyckte vi om det? Jag hade absolut ingen aning vad de pratade om, vilket visade sig bero på att man skulle ha läst cirka 50 sidor inför första föreläsningen. Jaha, hur ska man veta det då? Jag är ju utlänning för fasen!

Well done? Inte den här veckan.