they’re singing deck the halls, but it’s not like christmas at all

På något sätt har jag klarat mig igenom den här terminen. De sista veckorna har jag verkligen spenderat all min tid på biblioteket, och det har inte varit någon bra taktik alls, för nåt effektivt plugg har det verkligen inte blivit. Men nästa termin! Då! Då ska jag planera studierna så mycket bättre och alltid ligga i fas och hänga med på föreläsningarna och till och med ha lite fritid då och då, då jag hinner träna. Oj vad bra det kommer att bli.

Idag hade jag min sista tenta, i försäkringsrätt, och den gick nog ganska hyfsat. Råkade dock missbedöma tiden lite, så hann inte med sista delfrågan. Här skriver de ut rekommenderad tid att spendera på varje fråga, och jag tyckte att jag låt lite efter, men när jag kom till vad jag trodde var sista frågan, som hade rekommenderad tid 27 minuter, hade jag hela 40 minuter kvar. Perfekt! Men vänta…ser inte den här frågan misstänkt kort ut? Det är väl inte så…att…den…fortsätter på andra sidan?! Jodå. Där fanns även delfråga fyra, rekommenderad tid 27 minuter. Oops! Plötsligt blev det lite bråttom.

Hur som helst.

Med alla fem kurser överstökade kunde jag äntligen börja fundera på Mexico. Sprang raskt ner på stan för att köpa lite sista minuten-nödvändigheter. Blev stående vid hyllan med schampo och allt möjligt annat man inte visste att man behövde i reseformat. Till exempel kan man tro att man klarar sig en vecka utan tandtråd. Men så får man syn på den lilla lilla pyttetandtrådsasken i bebisstorlek.

Och då inser man att det aldrig kommer gå.

Över 100 dollar fattigare, men en hel hög produkter i förminskat format rikare, traskade jag glatt vidare. Även lite solkräm slank med, för måste akta mig i solen nu. Har köpt en illrosa (!) klänning till nyår och vill inte riskera att matcha den alltför bra. Tanken är att jag ska vara gyllene och snygg.

Inte grisskär och bränd.

Nu är klockan redan över elva på kvällen och jag måste gå upp om mindre än fyra timmar, då flygplatstransporten (?) hämtar upp kvart i fyra. Alldeles för tidigt! Note to future self: Nej, det är inte värt att spara 1000 kronor om man måste gå upp mitt i natten. Betala och få sovmorgon!

Så alldeles snart bär det av mot soligare breddgrader, där den lilla julkänsla jag möjligen lyckats väcka definitivt kommer försvinna helt. Antagligen kommer jag inte ens märka av att det är julafton, vilket inte är ok! Men som sagt, there’s a first time for everything. Kugga tentor, köpa illrosa klänningar, hoppa över julen.

Till alla som håller på traditionerna - ha en riktigt GOD JUL!

Nu drar jag till stranden.

See ya bitches!

lite busig

Jag har alltid varit en såndär julälskare som bara måste göra allting rätt när det kommer till årets höjdpunkt och strikta regler måste följas. Men någonting har hänt här i Canada. Det är som att den där riktiga julkänslan inte vill infinna sig när man inte är hemma, och följaktligen lyser julrespekten med sin frånvaro. 

Exempel på hur julbusigheten har tagit över mitt liv:

Julmusik

Hemma: Får absolut inte spelas för tidigt, eventuellt kan man börja i mitten av november.

Här: Satte på första jullåten i oktober och nynnar numera med i gapiga technoversioner (!) som spelas i affärerna. Verkligen inte ok! Julmusik får absolut inte förstöras genom att göras om till trance!

Julklappar

Hemma: Stort hemlighetsmakeri och ingen får veta någonting före julafton.

Här: Smygöppnar paket hemifrån alldeles för tidigt, men säger inget till mamma. Oops, nu sa jag det.

Adventskalender

Hemma: EN chokladkalender får inköpas och sedan äts EN bit per dag från första december. Det är inte ok att ”spara” en bit till nästa dag och att över huvud taget fundera på att äta upp bitarna i förväg finns inte i min hjärna.

Här: Köpte först en egen chokladkalender och fick sedan en från L, så hade plötsligt två. Var sedan lite sugen på choklad en dag, så öppnade alla (!!) luckor på den ena och åt upp. En annan dag tänkte jag att jag kommer ju ändå inte vara hemma ända fram till julafton, så lika bra jag äter upp resten också. Så då gjorde jag det. Och öppnade inte ens luckorna i ordning!

Julpynt

Hemma: Jag vill ha snötyngda hus, tusentals ljus, kulörta kulor i drivor… Det finns ingen ände. Glitter, ljusslingor runt fönstren, adventsljusstakar och levande ljus. All in!

Här: Regler i Mini-rez förbjuder levande ljus såväl som elektriska ljus och hur som helst är mitt rum så stökigt att eventuellt pynt skulle drunkna i kaoset.

Vad kan jag säga? Jag skäms inte ens, så illa är det!

första advent

Älskar julmusik! Älskar julstämning! Älskar julpynt! Men här i Halifax blir det inte så mycket av varken det andra eller det tredje just nu. Julmusiken går dock varm på Spotify sedan igår. You better watch out! förmanar Mariah Carey, tätt följd av Band Aids ständiga fråga utan svar ­– Do they know it's Christmas time at all? Onödiga regler för campus-boende irriterar mig, då man inte får har ”decorative mini-lights” på rummet, för att inte tala om något så farligt som LEVANDE ljus! Gah! Dessa ska mänskligheten skyddas ifrån. Även stearinljus som ”fortfarande är förpackade” ska hållas borta från rummet, informerar informationsbladet nöjt. Tänd ett ljus och låt det brinna, tycker Triad, men då skulle jag antagligen få böta en massa pengar, bli utslängd, stå i skamvrån, eller något annat hemskt. Vem vet vad de har för straff här. Inget man vill riskera! Så länge får jag nöja mig med minnen från förr.

December 2009. Det här ser farligt ut. Kan dock meddela att jag överlevde både julbelysningen och de levande ljusen.

being a lawyer had better be awesome

Okej, jag vet att det är tyst på bloggen, men jag spenderar i princip all vaken tid på biblioteket! Sjukt trist.

Enough said.

saker man gör på biblioteket

(förutom att skriva uppsats då)

• Pillar bort onödiga klisterlappar från datorn – ser ju faktiskt väldigt konstigt ut när det sitter kvar överflödiga säkerhetsmeddelanden. Folk kan ju tro att jag inte fattar att de inte BEHÖVER sitta där och jag vill ju inte framstå som dum. Måste således tas bort snarast. Helst nu, även om det innebär att jag måste göra en liiiten paus i mitt uppsatsskrivande. Hur lång tid tar det liksom? Typ en halv minut.

• Putsar upp datorn med medföljande putsduk. Man vill ju inte ha ett smutsigt/kladdigt tangentbord. Ser faktiskt väldigt ofräscht ut och det är mycket folk på biblioteket som kan se det. Måste åtgärdas genast!

• Vänta…har jag fått något i ögat? Måste ta fram fickspegeln och kolla.

• Blev plötsligt väldigt törstig. Måste gå och fylla på vattenflaskan. Är jag uttorkad kan jag ju verkligen inte koncentrera mig på uppsatsen! Prio ett nästan. Säger ju sig självt att uppsatsen kan vänta i två minuter så att jag kan dricka vatten!

• Kollar Facebook jättesnabbt. Dock självklart inte för att se om någon har laddat upp nya bilder eller skrivit något kul, utan bara för att se när det var jag skulle träffa de andra ikväll. Är ganska säker på att det var kl 21, men man vet aldrig om någon har ändrat tiden sen jag kollade sist! Man vill ju inte komma försent. Hade varit oartigt. Om jag sedan råkar kommentera något på någons status innan jag loggar ut igen så gör ju inte det sådär jättemycket, ärligt talat. Jag menar, fem minuter hit eller dit! Eller tio. Hur som helst, no biggie.

• Går och slänger skräp. Jag kan faktiskt inte jobba när hela bordet är fullt med tuggummipapper. Det stör koncentrationen något väldigt.

Okej, nu kan jag nog fortsätta med uppsatsen.

Ska bara blogga först.

halstablettspepp

Med sådana här omslagspapper blir man nästan lite sugen på att ha ont i halsen.

Eller så blir man bara sugen på att gå till affären och köpa halstabletter fastän man är frisk.

Och så gör man det.

Bara för att bli sådär lite halstablettspeppad när det känns lite jobbigt.

sweet transvestites

På något sätt har det redan lyckats bli november och jag har varit borta i 70 dagar. Ändå känns det mycket längre. Som ett helt liv. På något sätt.

På Halloween förra helgen var vi ett gäng som gick på The Rocky Horror Picture Show, som spelades på en gayklubb här i Halifax. Lite transvestiter och lagom obscena kläder och chockerande scener. Inga konstigheter. Brukar ju hänga omkring dragqueens nuförtiden.

När vi stod i kö utanför kom en av tjejerna som var med i musikalen fram till oss och frågade om det fanns några ”Rocky Horror virgins” bland oss och jag, som aldrig vet när man ska hålla tyst och inte sa att jag hade minsann aldrig sett varken musikalen eller filmen, så det så! Åh, tyckte tjejen, det var väl väldans trevligt, ville jag kanske komma fram på scenen innan showen började och ”pop my cherry”? Eh…vad? NEJ! Lyckades slippa undan med blotta förskräckelsen.

Tidigare på dagen karvade jag pumpor (Wait…that doesn’t sound right? Gjorde pumpalyktor? Språkförvirringen är total.) med mina 90-talister (a.k.a. korrekompisar) och kände mig mycket halloweenig (nytt ord).

Några dagar innan var jag på en ”brewery tour” på ett av bryggerierna här i Halifax och provade öl och fick en tur runt själva…eh…bryggeri…processen? Jag skulle ta bussen dit med en annan bytis här, och han visste precis var bryggeriet låg, så jag hade inte brytt mig om att kolla upp så värst mycket närmre exakt var det var. Självklart, enligt lagen om alltings jävlighet, missar han bussen och plötsligt sitter jag där själv och inser att jag inte vet vart jag ska. Sväljer jag-klarar-mig-själv-stoltheten och frågar chauffören om han vet var gatan ligger. Det vet han – men vart på gatan ska jag? Hm…till Propeller-bryggeriet?

Jag satte mig långt fram i bussen för att chauffören skulle kunna säga till mig. Det hade jag dock inte behövt. ”Propeller Girl, this is your stop!”, hojtar chauffören genom hela bussen när jag skulle gå av.

Ja bussen, jag ska dricka öl.

Lyckades få i mig tre hela glas på en och en halv timme, vilket inte var så dåligt med tanke på att jag inte gillar öl. Egentligen. Men så tog jag också honey wheat, pumpkin och någon annan mindre ölaktig smak. Killarna hann dock med både åtta och nio glas, så får väl jobba lite för att komma upp i den klassen.

Övriga höjdpunkter sen sist är att jag har fått tillbaka min första assignment och lyckades få runt ett B på den, så var väl helt okej. Roligare är att biljetten till Mexico är bokad, så den 22 december bär det av söderut!

Kommande vecka kommer att spenderas på biblioteket då jag har en uppsats och en assignment som ska både påbörjas och avslutas inom drygt en vecka. Till hjälp har jag mina individuellt förpackade c-vitamintabletter, vars omslagspapper kommer med peppande meningar som ”You can do it and you know it!”, ”Don’t try harder, do harder”, ”Nothing you can’t handle”, ”You’ve survived tougher” och liknande sanningar. Love them.

största möjliga tystnad

Hoppsan vad tyst det har varit på bloggen här nu då! Diverse förslag till förklaringar finns:

1.       Jag har blivit seriös student och har inte tid att blogga.

2.       Jag har blivit seriös student, men när jag skulle ha tid att blogga går jag ut och dricker öl med kompisar istället.

3.       Jag är lat och får inte saker gjorda.

4.       All of the above.

Välj själva.

Just nu har jag faktiskt sjukt mycket att göra i skolan och jag spenderar en hel del tid på biblioteken här, ändå blir det inte mycket gjort. Mycket konstigt.

Hur som helst ska jag försöka mig på en sammanfattning av de senaste veckornas höjdpunkter.

Alldeles, alldeles strax…

cheer up!

Om man känner sig lite ledsen kan man ta en bit kanadensiskt tuggummi.

 Oklart vad som är i dem.

man ska inte förstöra en god historia med onödiga sanningar

En god historia: I helgen sprang jag loppet på Prince Edward Island och slog personligt rekord. Har aldrig sprungit 10 kilometer så snabbt! Och JAG SPRANG HELA VÄGEN! Sjukt nöjd.

En onödig sanning: Jag har aldrig tidigare sprungit 10 kilometer, så att slå personligt rekord var inte jättesvårt.Dessutom hade jag såklart åkt på en förkylning just den här helgen, så jag fick ta det ganska försiktigt. Gick alltså inte jättefort. Men jag sprang faktiskt hela vägen!

We did it!!

spring för livet

På söndag. Då ska jag flyga fram runt Prince Edward Island. Eller i alla fall de tio kilometrarna runt Charlottetown. Och det kommer att vara soligt och varmt och löpningen kommer att gå så lätt så lätt. ”Varför registrerade jag mig inte på halvmaran istället?” kommer jag fråga mig själv och vara så besviken, så besviken, för jag vill bara springa längre och längre.

Så tänker jag mig det i mitt huvud.
Och så kommer det att bli.

Precis så.

I can do this.

höstigt

Vädret i Halifax är galet schizofrent och växlar 20 grader över en natt. Flip-flopsen står redo vid dörren och mina vantar ligger på skrivbordet, för man vet aldrig vad som väntar. Men nu är det väl i alla fall höst för träden börjar bli lite så där glödigt höstiga.

 

Så var ute och tog en höstig bild i morse och så ändrade jag till en lite höstigare bakgrund här på bloggen. Det gäller ju att hänga med i svängarna.

PS. Nu kan man följa bloggen via e-post, se rutan här till vänster. Nåt för dig, pappa!

saker man hade glömt hur jobbiga de är

1. Kontantkort på mobilen

I Halifax finns inga tidtabeller vid busshållplatserna, istället får man ringa ett speciellt telefonnummer och knappa in vilken buss man ska med, så läser en såndär bubbligt kvinnlig röst upp de två kommande bussarna. Riktigt käck låter hon. Sådär Ensam-mamma-söker-glad. Man blir lite irriterad, för så hurtig låter väl ingen på riktigt? ”Om du inte hade segat dig ner för trappan hade du hunnit med bussen som precis gick”, förmanar rösten bubbligt, ”men nu går inte nästa förrän om 28 minuter, så här kan du stå och frysa”, skrattar den vidare.

Detta är vad som händer normalt sett alltså. Om man inte bor i kontantkortsvärlden och har slut på pengar på mobilen. ”Your balance is insufficient to make this call!”, snäser den automatiska rösten nu istället och jag får snällt stå kvar och frysa, utan att veta hur många minuter lidandet kommer att pågå.

2. Matsalsvakter

(a.k.a. bambatanter, som alla ju vet att det egentligen heter)

”Bag, please!” Än en gång försöker jag diskret smyga med mig min väska in i matsalen och än en gång blir jag upptäckt av matsalsvakten. Eller, jag vet inte om det är hans officiella titel, men vi kan kalla honom det. Matsalsvaktens hökögon missar ingenting och han är alltid beredd att anfalla. Jag sätter på mig min allra vänligaste min och säger att nu är det så att jag har min plånbok och mobil och alla möjliga viktiga saker i väskan och om jag ska lämna den vid dörren så hoppas jag verkligen att matsalsvakten tänker hålla uppsikt över den! Det tänker han inte. ”Let me explain”, ler han överseende och det kryper lite i mig. Sen ger han mig en lång monolog om hur folk skulle  snubbla över väskor till höger och vänster om alla tog med sig sina väskor in i matsalen och det vill jag väl inte? Faktum är att jag inte kunde bry mig mindre om alla 17-åringarna föll som käglor, men det säger jag inte. Istället förklarar jag vänligt men bestämt att jag inte har någon som helst tanke på att sätta min handväska på det äckliga matsalsgolvet (kan ha hoppat över det där med äckligt), men det hjälper inte. Matsalsvakten har en vilja av stål och jag får snällt springa omkring och hämta mat med plånboken under armen och mobilen i bakfickan, för inte finns det brickor heller.

det är frågan

Vad man kan göra över jul:
1. Sitta ensam i Halifax och deppa.
2. Flyga hem till Sverige och träffa familjen en vecka.
3. Åka till Mexiko på äventyr!

Jag har egentligen aldrig velat åka till Mexiko. Jag menar, det är säkert jättefint där med sådär härligt sandiga stränder och massa...mexikansk mat och…eh...tequila? martinis? men är det inte jättefarligt där och var och varannan människa blir ju rånad och kidnappad och allt möjligt annat? Och vänta, finns det inte en hel hög läskiga djur där också? Tankarna rusar runt i mitt huvud för nu har det öppnat sig en liten möjlighet för alternativa julplaner. En av danskarna ska till Mexiko efter sista tentan och ska stanna där i flera veckor och när jag sa att jag kanske skulle hem över jul för att slippa sitta här helt övergiven tyckte han att det var väl ingen bra idé, skulle jag inte till Mexiko istället? Och ja…varför inte? Efter att ha läst UD:s reseinformation om Mexiko var jag i princip livrädd, så bestämde mig för att gå in och titta lite på Fritidsresors glassiga charterbilder istället. Kändes bättre. För en gångs skull kanske jag skulle sluta tänka alla praktiska tankar och bara åka iväg på äventyr?

Att åka eller inte åka.

Det är frågan.

dags att byta bana?

Under de senaste tre åren har jag x antal gånger nämnt att jag kanske är inne på fel utbildningsbana. Nu tycker till och med datorn att jag borde byta spår.

Nej, jag läser inte historia.

don't try this at home

Tydligen är det något problem med att kommentera på bloggen, för de flesta får inte sina kommentarer att fastna. Observera dock att jag inte har något med detta att göra, jag har inte blockat någon (kan till exempel inte ens kommentera själv på mina egna inlägg, mycket mysiskt…). Kompis K lyckas dock och tänker nu göra affärer åt att kommentera åt alla andra. Dock har jag satt vissa käppar i hjulet för henne, genom att inte uppdatera alls på ett tag, så får väl försöka göra en insats för K:s ekonomi nu…

Den senaste veckan har jag i princip spenderat all vaken tid (kanske något överdrivet, för effektens skull, men ändå) i tysta salen på ett av biblioteken här och försökt komma igång med min mid-term assignment i Fisheries Law. Efter ett antal timmar utspridda på olika dagar har jag dock fortfarande endast kommit till ”Fisheries Law, Mid-Term Assignment” i mitt annars väldigt tomma Word-dokument. Måste vara för att det är så mycket tid kvar (inlämning 17 oktober). Alla vet ju att man jobbar bäst under press. Dethärkommerbliminbästainlämningsethärkommerbliminbästainlämningdethärkommerbliminbästainlämning.
Allt löser sig.

I fredags (redan en vecka sen??) var jag på juristmiddag, då jag lyckades bli inbjuden till när andra- och tredjeårsstudenterna skulle fixa barbeque till förstaårsstudenterna, trots att jag inte går första året. Och inte behövde jag laga mat heller! (Har hittills inte lagat mat en enda gång här faktiskt, så vida man inte räknar att hälla flingor i yoghurten.) Så med kartan i högsta hugg, där jag prydligt ritat ut festlokalen i fråga, steg jag på bussen. Höll nästan på att missa var jag skulle gå av, men det löste sig genom att jag kastade mig fram till busschauffören med panik i blicken. En tvärnitning senare och jag var på rätt spår igen. Pling pling på dörren och plötsligt befann jag mig i en lägenhet full med folk utan att känna en enda en. Men på med bytischarmen och det var bara att sätta igång och försöka lära sig alla namn. Och det var Jamie och Jennifer och Victoria och Jennifer och Ryan och Ryan och alla möjliga andra vanliga namn. Som vanligt var jag alltför fokuserad på att säga mitt eget namn för att komma ihåg ett enda ett av de andras namn, men hur ofta kallar man folk vid namn ändå, liksom?
Trevlig kväll i alla fall, och kul att träffa lite juriststudenter, för tvärtemot hur det är hemma, så umgås jag i princip inte med en enda jur.stud. här. Omväxling förnöjer?

På lördagen var det tour de chambre med bytisarna. Kommentarer överflödiga. Kan i alla fall säga att jag är glad att jag inte anmälde mig till Bröstcancerloppet med samling klockan 8 på söndagmorgonen.
Kids, don’t try this at home.

Till helgen blir det födelsedagsfirande, hockeymatch och Thanksgiving dinner (i Canada firar de Thanksgiving den 10 oktober). Och just det, plugg. Nästa söndag är det dags för tiokilometersloppet på Prince Edward Island och utan att utveckla det hela alltför mycket kan man väl säga att formen inte är på topp. Har inte varit ute och sprungit alls den här veckan (!), men vädret har slagit om från 25 grader och sol till 3 grader och blåsigt på bara några dagar. Otrevligt. Skulle med all säkerhet frysa ihjäl om jag visade mig utanför dörren i mer än tre minuter. Mycket bra ursäkt, jag vet.

hej oktober

Inte ok.

fast cars and freedom

Hm…börjar visst bli lite slö här på bloggen. Måste vara för att jag pluggar så väldigt mycket. Eller?

Anyway, ny road trip i helgen och den här gången åkte vi till Cape Breton. Road trip-gänget hade fördubblats x antal gånger och vi var nu 30 pers i 6 bilar, som skulle försöka koordineras, vilket lyckades efter mycket om och men, med mer hjälp från vissa och mindre från andra. Som vanligt alltså.

On the road again

Vid fredag lunch styrde vi ut från Halifax och satte kurs mot Cape Breton via Truro och Antigonish (för dem som vill kolla in kartan). Vi hade bokat vandrarhem i Pleasant Bay på Cape Breton och dit var det cirka sex timmars körning, non-stop, så de flesta bilarna hade två förare inskrivna. Jag körde andra halvan för vår bil, och ju närmre Pleasant Bay vi kom, desto mörkare och dimmigare blev det. Uppe i bergen såg man seriöst fem meter framför bilen. Fem! Bilen var för övrigt ännu större den här gången, då hyrbilsföretaget inte heller denna gång hade tillräckligt med normalstora bilar. Börjar dock bli mycket rutinerad med automatisk storbilskörning nu, så inget att vara orolig för här!

Bilgänget

På lördagen var vi ute på…valsafari? Vad kan det heta? Vi satt i en båt och spanade på valar i alla fall. Och såg ganska många av oklar sort (a.k.a. jag har glömt vad de hette). Har nu ungefär trehundraåttionio bilder på oklara valar.

En av de få valbilder som inte åkte direkt i papperskorgen

Efter lunch åkte några och paddlade kajak, medan vi andra gav oss ut på olika hikingturer. Min grupp åkte iväg och gick Skyline Trail, där man skulle ha så himla fin utsikt. Dimma låg däremot tät, så tät att när vi stod på utkiksplatserna (utsiktsplatserna?) hörde vi vattnet klucka men såg absolut ingenting. Absolut. Ingenting.

Men det var fint ändå!

På lördagskvällen blev det grillning och lite lagom festande på vandrarhemmet, som vi i princip hade för oss själva. Det äldre paret som hade checkat in under dagen drog sig lite förskräckt tillbaka och påpekade dagen efter någonting om att spriten visst tog slut vid tretiden. Föreståndaren för vandrarhemmet lovade att nästa gång skulle de planera så att vi fick det för oss själva.

På söndagen åkte vi runt ön och sedan hem längs ostkusten av Cape Breton. Så himla vackert där! Och ingen dimma den gången som tur var.

ett you tube-klipp säger mer än tusen ord

Igår satt jag och pluggade på biblioteket i sju timmar (ja okej, minus pauser, men ändå) innan det var dags för min tretimmarsföreläsning. Varför har man föreläsning i tre timmar och bara en tiominuterspaus? Och skriver man verkligen tretimmarsföreläsning och tiominuterspaus så?

Hur som helst – den sista kvarten av föreläsningen (i miljörätt, för den som är intresserad) var koncentrationen inte på topp och anteckningarna blev därefter.

Av någon anledning känns det relevant att damma av en gammal klassiker:

fotnötter

Ny vecka, nya ambitioner. På mitt skrivbord:

1. Mina bästa vänner

2. ”Ni behöver inte läsa det som står i fotnoterna.” Älskar försäkringsrättsboken!

3. Älskar INTE Fisheries-boken fullt så mycket. Sen när är textstorleken i själva texten mindre än den i fotnoterna??

topp tre saker man lär sig på korridorsmöte

1. Det finns böter för alla möjliga saker. ”Om ni spyr och inte städar upp efter er får ni böta 25 dollar!”

2. Man får visserligen ha alkohol i huset, men denna får endast hällas upp inne på rummen. ”Pouring in lounges is not permitted.” En detaljerad guide – ”Transporting Alcohol in Residence” – finns till hjälp om man skulle ha frågor.

3. Det kan finnas kackerlackor i närheten! Detta kom fram när en kille räckte upp handen och frågade om någon hade ”pesticides”, alltså bekämpningsmedel. Allt småprat stannade plötsligt upp och blickarna vändes mot killen. ”What do you need it for?” undrade korridorsförmannen, och alla väntade med spänning på svaret. ”Eh…fighting…pests?” När killen förklarade att han hade sett två (!) kackerlackor (!!) följdes ett förfärat ”WHAT?!?!!” av ett lättat ”Aahhh” när folk fick reda att han gått på fel korridorsmöte och inte bodde i vårt hus, utan i ett annat Mini-Rez. Puh.

ROAD TRIP!

Denna rubrik kräver stora bokstäver, för det har varit en fullspäckad helg med road trip och sjukt mycket sightseeing! Tidigt (nåja) på lördagsmorgonen var vi nio entusiastiska utbytesstudenter från Sverige, Norge, Danmark, Frankrike och Holland som gav oss iväg på äventyr runt Nova Scotia. Killarnas förtjusning visste inga gränser när Hertz, på grund av att de inte hade våra bokade bilar inne, blev tvungna att ge oss en gratis uppgradering till två stycken Ford Escape, vilket tydligen var någon klass bättre än vad vi egentligen hade bokat. Fyra förare över 25 hade utsetts och eftersom jag numera tillhör denna mogna åldersklass var jag en av dem.

Road trip!

Vi satte av i nordvästlig riktning, mot Cape Split. Där var det tänkt att vi skulle se höga vågor slå upp mot höga klippor, men när det visade sig att vandringen ut till själva utsiktspunkten skulle ta oss mellan fyra och fem timmar till och från parkeringsplatsen, i lerig terräng, lade vi ner de planerna och åt lunch på plats istället. Från Cape Split fortsatte vi sedan färden söderut mot Lunenburg. Denna sträcka skulle jag köra och man kan tro att jag skulle ha ganska bra koll på hur man kör automatstyrda bilar, med tanke på att det var det enda jag gjorde i New Jersey, varje dag i sju månader. Man kan tro att jag vet hur man kör en automatstyrd bil eftersom jag har haft ett amerikanskt körkort som intygar just detta.

Man kan ha fel.

När jag skulle backa ut från parkeringsplatsen råkade jag på nåt sätt blanda ihop gas och broms en aning (oklart vad som hände här, men det är sjukt förvirrande utan koppling!) och rusade motorn lite lätt så att ett par som står bredvid hoppade högt. Man hade kunnat låta detta passera. Eller så hade man kunnat veva ner rutan och förklaringsskrika ”FEMALE DRIVER!” till paret. Killarna i min bil valde alternativ två. Tjejen gapskrattade och killen nickade igenkännande. Oh, shut up. Honest mistake, liksom.

Sträcka-på-benen-paus i närheten av Bridgewater

Hur som helst förflöt resten av färden utan problem, vädret var vackert och musiken bra och det var kul att vara ute på de kanadensiska vägarna och se sig om. Till slut kom vi fram till Mahone Bay, en jättefin liten ort med 900 invånare. Vi åt middag på ett café vid vattnet, som också heter just Mahone Bay, och sedan checkade vi in på vårt hostel, som var en liten stuga precis utanför orten. På kvällen blev det fiolkonsert (?) på en pub – Old Fish Factory, där vi till och med träffade en kändis (som jag dessvärre inte hade en aning vem det var). Det var öl och hummerpizza och drinkar med fejkade körsbär och någon gång efter tolvslaget gick strömmen. Check, check, check och check. En helkväll alltså.

På Old Fish Factory

På söndagsmorgonen blev det tidig uppstigning för att hinna tillbaka till Halifax och lämna bilarna innan klockan elva. Sedan hem för snabb dusch innan det var dags för helgens andra sightseeingäventyr, då vi skulle till Peggy’s Cove med alla intresserade utbytesstudenter på Dalhousie. Peggy’s Cove är en pytteliten…by? med bara 50 (!) invånare och där finns även, enligt uppgift, världens mest fotograferade fyr. Så den fotograferade vi lite till.

Peggy's Cove 

ett i-landsproblem

Eftersom man endast fick ha med sig två pytteväskor på flyget och det nu har varit samma väder i två veckor är jag på väg att hamna i vad man skulle kunna kalla för en akut klädkris. Denna kan lösas på följande sätt:

1.  Jag åker och shoppar.
       Fördel: Roligt!
       Nackdel: Plånbok blir ledsen, studieresultaten blir ledsna (shopping tar tid!)

2.  Jag anställer en betjänt som åker och shoppar åt mig
       Fördel: Jag får nya kläder
       Nackdel: Låter jädra dyrt

3.  Jag tvättar
       Fördel: Kläderna blir rena
       Nackdel: Det kostar pengar (massa quarters måste stoppas i) och jag har ännu ingen
       torkställning eftersom dessa var slut på WalMart senast jag var där. Och så är det
       tråkigt.

4.  Mamma och pappa skickar hit kläder
       Fördel: Jag får hit kläder
       Nackdel: Det tar flera dagar att få hit dem och kläderna riskerar att komma bort
       nånstans på vägen (vem vet liksom). Plus att min ursäkt att åka och shoppa flyger all
       världens väg.

5.  Jag stämmer Iceland Air för att man bara får ha med sig 2 * 23 kg i ekonomiklass och hävdar att detta kränker min personliga integritet.
       Fördel: Skadestånd!
       Nackdel: Låter orealistiskt

6.  All of the above
       Fördel: Jag får en jädra massa nya och rena kläder.
       Nackdel: Jag måste köpa en ny garderob för att få plats med allt. Går ej. Rummet är
       för litet. Plånboken med.

What can I say? Livet i Canada är hårt.

tillbaka i skolbänken

I onsdags började skolan och mitt schema körde igång med tre föreläsningar samma dag – Insurance Law, Maritime Law och Intellectual Property Law. De två första var i princip bara introduktion och på försäkringsrätten pratade läraren om hur bra Canada är på försäkringar (”Kanske att de har lite mer försäkringar i Storbritannien, men annars är Canada världens mest välförsäkrade land!” Eh, källa på det? Får lite rysningar när jag känner igen den självgoda attityden från USA, reds. anm.), hur fattig man kommer vara efter ett besök i bokhandeln (”Den här boken kostar 110 dollar!”), samt att man måste vara beredd att prata mycket under lektionerna (”Om ni inte gillar att bli utpekade ska ni nog hoppa av den här kursen! Bra, jag kan redan många namn här inne, ser jag.”). Läraren på sjörätten var lite mer chill och hade bestämt att vi skulle ha hemtenta istället för salstenta, eftersom vi är så få på kursen. Nice!

Immaterialrätten däremot var, för att överdriva litegrann, en smärre katastrof. Jag hade blivit rekommenderad kursen för att läraren var så bra. Tack vare Murphy's lag (eller Lagen om alltings jävlighet, om man så vill - den enda lagen utan undantag) är dock just den professorn någon annanstans under det här läsåret och framme vid tavlan stod istället någon annan liten nisse och pratade jättetyst (kan varit för att jag satt längs bak också) och ville bara diskutera massa tråkiga saker om patent och vad domstolen hade sagt i två olika fall och vad tyckte vi om det? Jag hade absolut ingen aning vad de pratade om, vilket visade sig bero på att man skulle ha läst cirka 50 sidor inför första föreläsningen. Jaha, hur ska man veta det då? Jag är ju utlänning för fasen!

Well done? Inte den här veckan.

don't be a drag, just be a queen

Sjukt fullspäckad helg är över, det var International Student Orientation där jag träffade en massa andra utbytesstudenter, lärde mig hur man ska klä sig i Halifax - genom en "fashion show" där fyra tjejer kom in, klädda som sommar, höst, vinter och vår - att man räcker upp handen i klassrummet om man vill säga något (surprise!), allt om försäkringar, bankkonton, kanadensisk kultur, saker att göra i Halifax. Fick cirka ett ton information att läsa igenom vid tillfälle. Blev lite matt.

Utbytesstudenter i Public Gardens!

Under Orientation fick vi bland annat en rundtur på campus för att lära oss hitta bland alla byggnader. Min grupp hade en guide, som antagligen också var utbytesstudent, eller i alla fall inte från Halifax från början, för hon hade sjukt dålig koll. Någonstans ifrån Asien var hon och hon pratade så dålig engelska att jag knappt fattade vad hon sa. Endast utanför law school-byggnaden lyckades jag snappa upp några ord: "Don't go in here!" "So serious...cold...so quiet...Just don't go in there!". Som vanligt alltså.

"The Quad" - del av Dalhousie University

Och just det - tydligen har universitetet inte bara en no-smoking-policy, utan även en "no-scents policy", vilken innebär att universitetet "uppmanar studenterna att avstå från att använda parfymerade produkter i gemensamma utrymmen som uppehållsrum och klassrum". Jag har dock redan laddat upp med schampo-, balsam- och tvålflaskor stora som hus och tänker inte köpa nåt nytt oparfymerat! Living on the edge, så att säga.

Igår var jag på utomhusteater - Shakespeare by the Sea - i Point Pleasant Park. Mycket fin park, kanske kan ta mig en joggingtur där någon dag. 6 veckor till 10 kilometer nu, så börjar bli dags.

På eftermiddagen hängde jag med Jill till Dartmouth (liten stad precis bredvid Halifax - googla!), där en av hennes kompisar bodde, och sedan tog vi färjan tillbaka till Halifax och gick på kasino. Satsade hela fem dollar på nån liten maskin, men vann dessvärre inte den förväntade miljonen. Istället satte vi oss på kasinots restaurang och åt buffé, där all möjlig god mat och en massa efterrätter var uppdukade. Jill hade också sagt att det skulle vara en show på kvällen, och show blev det. Drag show. Fyra dragqueens i den ena paljettklänningen efter den andra, som stod och mimade till diverse poplåtar. Goodness.

Jag och Jill på färjan!

Bron över från Halifax till Dartmouth

Hos Jills kompis i Dartmouth träffade jag en kille som tagit examen från juristprogrammet här och han lärde mig ett nytt ord, som kan komma till användning för mina jur.stud.-kompisar därhemma. Tydligen har juriststudenterna här samma problem som på Juridicum i Lund - icke-jurister som kommer och tar deras platser i biblioteket. Dessa kallas "snails" - Students Not Actually in Law School. Love it.

regler och friskrivningar

Kanadensarna är inte riktigt lika galna som amerikanerna, men här finns allt en rejäl dos regler och diverse friskrivningar.

På bussen:

”Stopp, stopp, stopp! Den där får du inte ta ombord.”Chauffören pekar på min smoothie som jag har i en pappersmugg med lock och sugrör.

”Sorry?”

”Drickor måste förvaras i spillsäkra muggar. Du får sätta den här framme i min mugghållare så länge och ta den när du går av.”

Eh, okej?

Vid anmälan till 10-kilometersloppet:

Jag tvingas skriva under på att ”I know that participating in physical fitness events is a potentially hazardous activity.” och att "I agree that the Event Organizers shall not be liable for any personal injury, death or property loss."

Gah! Jag ska ju bara springa lite för sjutton.

Welcome Buddy-programmet:

Jill fick ett formulär där hon skulle skriva under på att hon varken skulle dejta eller dricka alkohol med sin buddy. Vad är vi, 16 år? Jill skrev inte under.

I korridoren:

”Inga övernattningsgäster före 23 september.”

Vad är det som förändras just den 23 september?

I mobiltelefonaffären:

”Nej, du kan inte köpa ett kanadensiskt SIM-kort utan ett kanadensiskt ID!”

Varför inte det nu då?

Man blir lite matt.