1. Kontantkort på mobilen
I Halifax finns inga tidtabeller vid busshållplatserna, istället
får man ringa ett speciellt telefonnummer och knappa in vilken buss man ska
med, så läser en såndär bubbligt kvinnlig röst upp de två kommande bussarna.
Riktigt käck låter hon. Sådär Ensam-mamma-söker-glad. Man blir lite irriterad,
för så hurtig låter väl ingen på riktigt? ”Om du inte hade segat dig ner för
trappan hade du hunnit med bussen som precis gick”, förmanar rösten bubbligt, ”men
nu går inte nästa förrän om 28 minuter, så här kan du stå och frysa”, skrattar
den vidare.
Detta är vad som händer normalt sett alltså. Om man inte bor i kontantkortsvärlden
och har slut på pengar på mobilen. ”Your balance is insufficient to make this
call!”, snäser den automatiska rösten nu istället och jag får snällt stå kvar
och frysa, utan att veta hur många minuter lidandet kommer att pågå.
2. Matsalsvakter
(a.k.a. bambatanter, som alla ju vet att det egentligen heter)
”Bag, please!” Än en gång försöker jag diskret smyga med mig min
väska in i matsalen och än en gång blir jag upptäckt av matsalsvakten. Eller,
jag vet inte om det är hans officiella titel, men vi kan kalla honom det.
Matsalsvaktens hökögon missar ingenting och han är alltid beredd att anfalla. Jag
sätter på mig min allra vänligaste min och säger att nu är det så att jag har
min plånbok och mobil och alla möjliga viktiga saker i väskan och om jag ska
lämna den vid dörren så hoppas jag verkligen att matsalsvakten tänker hålla
uppsikt över den! Det tänker han inte. ”Let me explain”, ler han överseende och
det kryper lite i mig. Sen ger han mig en lång monolog om hur folk skulle snubbla över väskor till höger och vänster om
alla tog med sig sina väskor in i matsalen och det vill jag väl inte? Faktum är
att jag inte kunde bry mig mindre om alla 17-åringarna föll som käglor, men det
säger jag inte. Istället förklarar jag vänligt men bestämt att jag inte har
någon som helst tanke på att sätta min handväska på det äckliga matsalsgolvet
(kan ha hoppat över det där med äckligt), men det hjälper inte. Matsalsvakten
har en vilja av stål och jag får snällt springa omkring och hämta mat med
plånboken under armen och mobilen i bakfickan, för inte finns det brickor
heller.
Men har du aldrig gått på mottagning eller vernisage??? Glas, tallrik och serviett i ena handen medan den andra lojt vinkar åt alla man känner och inte känner....
SvaraRadera/P2
Så talar den världsvane! Dock ryser försäkringstjänstemannen i mig vid tanken på att sätta ifrån mig min väska - så kan de väl inte göra?!? Vaddå snubbla - man kan väl ha väskan under stolen! Superfånigt!!
SvaraRaderaFestligt det där med busstanten - en sån idé!!